Trots två segrar i inledningen av Concacaf Gold Cup verkar det amerikanska herrlandslaget befinna sig i kris. En situation som speglar USA:s växande utmaningar i den globala fotbollsvärlden.
Spelarexodus skapar problem inför viktiga matcher
Christian Pulisic, Antonee Robinson och Yunus Musah har redan bett om att slippa Gold Cup. Ytterligare tre potentiella eller troliga startspelare – Gio Reyna (Borussia Dortmund), Weston McKennie och Timothy Weah (båda Juventus) – deltar inte på grund av klubb-VM. Monaco-stjärnan Folarin Balogun och PSV:s Sergiño Dest, två spelare med potential att lyfta laget till nya höjder, saknas på grund av skador.
Detta skulle ha varit USMNT:s sista chans att testa sig i tävlingsmatcher innan nästa sommars VM – och en möjlighet att rätta till misstagen från 1-0-förlusten mot Panama i Nations League. Utan uppskattningsvis 80-90% av den förväntade startelvan till nästa sommar hade turneringen kunnat bli en möjlighet för spelare i utkanten att stärka sina positioner i Mauricio Pochettinos planer.
Oroväckande förluster och interna konflikter
Men sedan kom vänskapslandskamperna mot Schweiz och Turkiet: två förluster med sammanlagt 6-1 mot lag som USA behöver vara bättre än om de vill göra en stark insats 2026. Det var inte bara förlusterna i sig, utan vad de signalerade – en grupp spelare som inte verkade bry sig, med oinspirerat spel och attityd från lagets stjärnor.
Tidigare USMNT-stjärnan Landon Donovan kritiserade hårt Pulisics engagemang för landslaget. Pulisics pappa svarade genom att skärmdumpa en konversation han hade med ChatGPT. AC Milan-stjärnan uppmanade Donovan att säga det ansikte mot ansikte och avslöjade att han hade frågat Pochettino om han kunde spela i de två vänskapsmatcherna och sedan hoppa över Gold Cup. Detta ledde till att Pochettino klargjorde sin roll: ”När jag skrev på mitt kontrakt med förbundet är jag huvudtränare. Jag är inte en skyltdocka.”
Ett år innan VM-värdskapet lovade USMNT under Pochettino att vara på en stadig uppåtgående bana. Istället spelar lagets bästa spelare golf istället för fotboll. Föräldrar bråkar med tidigare spelare. Kaptenen och tränaren tvättar sin smutsiga byk offentligt. Och den dyra, erfarna tränaren som skulle förvandla laget har knappt förändrat något.
Det låter som en katastrof – men det låter också som situationen i praktiskt taget varje världsklass-landslag någon gång under det senaste decenniet. Detta är växtvärk när USA långsamt blir ett riktigt fotbollsland.
Varför USMNT inte betyder lika mycket längre
Amerikanska fotbollsspelare bryr sig troligen inte lika mycket om att spela för USMNT som de brukade göra. På lång sikt är det en bra sak.
Låt oss gå tillbaka till 1994, i princip födseln av modern amerikansk fotboll som vi känner den. USA stod som värd för VM, Alexi Lalas var fortfarande en harmlöst udda kille med rödskägg och gitarr, uniformerna var acid-wash denim, och MLS startade inte förrän några år senare.
Nästan ingen av spelarna var tillräckligt bra för att spela utomlands, och även om de kunde var det fortfarande en stigmatisering mot att värva amerikanska fotbollsspelare. Istället skrev det amerikanska fotbollsförbundet kontrakt med en stor del av truppen som i princip heltidsanställda USMNT-spelare. Laget tränade tillsammans i två år och spelade i nästan alla internationella turneringar de kunde delta i. Vid VM 1994 listade mer än hälften av truppen (14 spelare) US Soccer som sin arbetsgivare.
Från nationellt fokus till internationell karriär
Fyra år senare var ingen längre heltidsanställd hos US Soccer, men 16 spelare spelade professionellt i en liga som inte existerade 1994: Major League Soccer. Vid VM 2002 vann en MLS-spelare priset som bästa unga spelare när 20-årige Landon Donovan ledde USMNT till en kvartsfinalförlust mot Tyskland. Donovan var dock utlånad till San Jose Earthquakes från Bayer Leverkusen, som precis hade förlorat Champions League-finalen med 2-1 mot Real Madrid och den Zinedine Zidane-målet.
Donovan hamnade i ett ekosystem som fortfarande inte hade en plats för honom. Leverkusen värvade honom som 17-åring. Han var en superstjärna på ungdomsnivå och tvingades bära tyngden av amerikanska supportrars förväntningar.
En ny era för amerikansk fotboll
Idag är situationen radikalt annorlunda. Amerikanska spelare är inte längre en novelty i internationell fotboll. De har riktiga karriärer vid europeiska toppklubbar, deltar i Champions League och spelar i prestigefyllda ligor. Medan landslaget en gång var den främsta plattformen för amerikanska fotbollsspelare, har nu klubbfotbollen tagit den positionen.
Denna förändring innebär att USMNT:s roll har utvecklats. För äldre generationer var landslaget allt – den enda möjligheten att spela på högsta nivå och få internationellt erkännande. För dagens spelare är landslaget en del av deras karriär, inte hela deras identitet.
Pulisic är inte en USMNT-spelare som råkar spela för AC Milan; han är en AC Milan-spelare som också representerar USA. McKennie och Weah är Juventus-spelare först och främst. Det är en betydande skillnad från tiden då amerikanska spelare såg landslaget som sin främsta karriärväg.
En mogen fotbollsnation möter nya utmaningar
Med denna förändring kommer växtvärk. Landslag i etablerade fotbollsnationer har länge hanterat spänningar mellan klubb- och landslagsåtaganden. Brasilien, Frankrike, England – alla har upplevt perioder av interna konflikter, avhopp och offentliga dispyter.
USAs nuvarande situation är därför inte ett tecken på kollaps utan snarare ett tecken på att landet blir en mer mogen fotbollsnation. Pochettinos utmaning är att hitta en balans som respekterar spelarnas klubbkarriärer samtidigt som han bygger ett sammanhållet landslag inför VM 2026.
För amerikanska fotbollsfans kan denna övergång vara smärtsam att bevittna. Den kompromisslösa lojaliteten och dedikationen till landslaget som en gång var standard ersätts av en mer komplicerad dynamik. Men det är priset för framsteg – ett pris som indikerar att USA faktiskt håller på att bli ett äkta fotbollsland.
Vägen framåt
Inför VM 2026 på hemmaplan står USMNT inför utmaningen att förena spelare som nu tillhör fotbollens elitskikt med ett nationellt projekt som kan inspirera nästa generation. Pochettino måste balansera spelarnas behov av vila och återhämtning med landslagets behov av sammanhållning och taktisk utveckling.
De interna konflikterna, spelarfrånvaron och den offentliga tvättningen av smutsig byk kan vara frustrerande, men det är också tecken på att amerikansk fotboll har nått en ny mognadsnivå. När VM 2026 väl kommer igång kan dessa utmaningar mycket väl visa sig ha varit nödvändiga växtsmärtor på vägen mot att bli en verklig kraft i världsfotbollen.
